Flowerboy - Carlito

Via Emilia


San Luca



Piazza Maggiore


Doumen

Denna dag då dess kort togs var det ovanligt soligt och dimmfritt. Men ändå är det nostalgi, det var ju inte vardagen, men det var så jag vill minnas min gamla hemstad.
Sista bilden kan man se huset där jag bodde, med arkitekten och konstkonservatorn.
Alla mysiga stunder, all längtan efter Svergie, eller snarare mina nära och kära.

Italienare hälsar alltid i hand på nya människor de träffar och presenterar sig med att ta i hand, sen har de en förmåga de förmodligen har lärt sig med modersmjölken att alltid komma ihåg vem man är och vad man heter. Jag fick aldrig lära mig det, det går in och kommer ut lika snabbt, kanske det går att öva upp någon dag.
Här i Svergie och man går på en fest hälsar den som kommer in sis INTE på folket runtomkring, det är mer regel än undantag.
Är vi snobbiga, eller dåliga i uppförande? eller har våra mammor aldrig lärt oss hur vi ska vara inställsamma för att få vår vilja igenom? Italienare har förmodligen rekord på att manipulera, alla gör det och det är helt okey.

Se kontrasterna och avgör vad som är favoriten.

Fick inte tag i några biljetter till Chelsea flowershow. Men fick se ett nedbrunnet Cutty Sark.

Tänk att ha en sådan port till sin butik som bilden ovan! Det är ju helt galet vad det satas pengar i den där flowershowen. Helt i min smak.

Denna dag var en arbetets dag. Solen stekte oss och oron för åska låg i bakhuvudet. Bråk med tyska polisen, som tillslut bjöd på tuggummi, det kallas diplomati,  förseningar och umleiting kom jag fram. Det sjöngs, nästan 60personer sjöng för mig. Alexandra kom fram med en blomma och en flaska vin. Vad det värmde! Sen skulle såklart alla krama om mig, blev ännu varmare. Berörd och känslorna ligger på topp när man blir väl behandlad.
Jag kommer spara denna dag, och tänka på denna då jag har en mindre bra dag.

Jag i Italien maj 2007, fotograf Henrik

Sitter hemma i trädgården, det är bra med trådlöst bredband.
Solen skiner och det är sådär kyligt varmt som det bara blir på våren. Ja det är vår nu, solen är sen i säng, så är även vi människor. Luften är frisk, bladen ljusgröna, från Italien upp i Alperna ända till Sverige är det vår.

Men det är mycket som sker när våren kommer, känslor rycker i oss vinterns sista trötthet slår till. Längtan efter semester för många.

Vissa längar efter att få dö, så som grannen bara några hus bort, som tog sitt liv för snart en månad sedan. Jag finner ingen ursäkt, varken för henne eller för de som klandrar henne. Vi bestämmer rätt mycket över våra egna liv trots allt. Ville hon inte leva, vem kunde hindra henne. Det är synd om hennes familj som står vid sidan om och får fortsätta leva utan henne.

Morfar har fått cancer och väntar på besked om hur mycket det är, kanske går det att leva med, eller så är det bara ett par månader kvar ingen vet.

Skrev nyss att vi bestämmer över våra egna liv, till viss mån stämmer det. Men vi kan inte bestämma om vi verkligen vill leva, det är lättare att dö än att hålla sig vid liv. Är  det inte så?

Det är så vackert! Italien är verkligen underbart. Kan inte beskriva det utan att bli  för lyrisk.