Mina rosa flamingoblommor
Jag har köpt med två blomkrukor fyllda med dessa underbara rosa blommor. Blommar ofta, dör nästan aldrig och är kraftiga och vackra, men så kostade dom en del. Hur många yngre män 23 år köper blommor för nästan 400kr en tidig fredagseftermiddag på måfå för att dom var vackra...
Nu har dom flyttat in och jag hoppas dom stannar i många år framöver, de är mina sambos.
Universitetet börjar ta sig, jag har nog fått fakta uppsmällt i ansiktet, det är matematik som gäller det kommande halvåret, men kanske det är roliga matematik. har inte fått det klart framför mig. Dessutom så har jag bokat in en mattelärare som kommunen ställer upp med nästa vecka så ska jag och två till från min klass gå ingenom lite av derivator och ekvationer och sådant som vi förväntas kunna men som inte riktigt har fastnat kvar och som vi måste kunna för att klara av kursen.
Medan jag försöker finna studiero är jag ute och shoppar rosa blommor. det är ju bättre än att sitta hemma och vänta. Plugga ändå bäst på eftermiddagar och kvällar. Morgonen är till för annat, sova, städa eller gå en promenad.
Min iver att få allt att fungera gör att jag ibland tror att ingenting kommer fungera. Men när jag tänker på hur många veckor vi har på oss att lära oss det som vi blir lärda och sagda att vi ska kunna så verkar det trots allt helt i sin ordning.
Har lovat mig själv att aldrig stanna om jag vantrivs och känner att jag mår dåligt, så som när jag stannade på den där skolan i england för många år sedan och verkligen inte trivdes men stannade ändå där 6 månader för att jag var rädd för att lämna skiten. Men kommer aldrig utsätta mig för liknande igen och det bör egentligen inte göra och ingen bör pressa någon att stanna där man vantrivs heller. Vi måste få vara fria människor!
Helgen blir plugg och lugna stunder, gärna en promenad och är det någon som har vägarna förbi Örebro så säg till så tar vi en promenad.
lite politik
Kan man verkligen vara anonym när man ska bilda parti, hur
kan man verkligen stå för sina åsikter och inte vilja säga det men ändå engagera sig i politik? Vilka dumma jävlar dom där sd. är egentligen!
Jag hoppas det går riktigt illa för dom i nästa val. Men risken finns att det inte gör det eftersom folk är för passiva i sitt letande efter vad som passar dom. Många hör något på tv och sen tror dom att så ska det bli.
Hur många röstade inte på aliansen för att få mera pengar i fickorna? och hur många av dom fick egentligen mera pengar? och hur många fick mindre pengar?
De får egentligen skylla sig själva, fast också får dom på andra sidan skylla sig eftersom dom tydligen inte förde en kampanj och kom med ett bättre budskap. Eller så är det pengar som vi tänker på och inget annat. Livet är mera än pengar, ett land måste styras av mera än pengar. Det handlar om känsla, empati, välvilja etc. Sådant som gjort vårt land till att ha en av de mest utvecklade sociala skyddsnäten.
Artikeln om sd. i lindesberg där folk inte vill gå ut med namn och bild: http://www.na.se/artikel.asp?intId=1277038
kan man verkligen stå för sina åsikter och inte vilja säga det men ändå engagera sig i politik? Vilka dumma jävlar dom där sd. är egentligen!
Jag hoppas det går riktigt illa för dom i nästa val. Men risken finns att det inte gör det eftersom folk är för passiva i sitt letande efter vad som passar dom. Många hör något på tv och sen tror dom att så ska det bli.
Hur många röstade inte på aliansen för att få mera pengar i fickorna? och hur många av dom fick egentligen mera pengar? och hur många fick mindre pengar?
De får egentligen skylla sig själva, fast också får dom på andra sidan skylla sig eftersom dom tydligen inte förde en kampanj och kom med ett bättre budskap. Eller så är det pengar som vi tänker på och inget annat. Livet är mera än pengar, ett land måste styras av mera än pengar. Det handlar om känsla, empati, välvilja etc. Sådant som gjort vårt land till att ha en av de mest utvecklade sociala skyddsnäten.
Artikeln om sd. i lindesberg där folk inte vill gå ut med namn och bild: http://www.na.se/artikel.asp?intId=1277038
Första dagen på universitetet
Hemma och borstar tänderna och klockan är precis midnatt.
Onsdag, det var introduktion, vi satt kanske 60 pers i en sal för 350 och ingen satt brevid mig, det kändes som om dom talade just till mig och ingen annan för det kändes som om det bara var jag där.
Tillslut var det någon föreläsare som beslutade att vi skulle flytta ihop och hälsa på varandra. Varför är folk så rädda för att säga hej? Jantelagen?
Sen släppte allt, har då aldrig i mitt liv känt att jag var på väg att tuppa av, tappa andan och vilja gå ut och aldrig mera sätta min fot på ett torg, men i morse melan nio och tio kändes det så. Jag måste ha blivit smittad av dom andra, deras sinnesstämmning smittade nog av sig till mig.
sen rundgång med faddrar och senare på kvällen fest kl 18 med faddrarna, kvällen fortsatte och jag kände ju mera kvällen gick ju mindre folk kunde jag hitta med liknande intressen. Det verkar inte finnas något med öppet sinne, med blandat smak om livets goda och alla är runt 20 år och knappt ingen är äldre.
Har jag gett dom för liten chans eller kommer jag tillbriga studentlivet med mig själv?
Kanske hittar jag någon som passar mera in på mig när jag börjar kursen.
För övrigt så har alla nya valt företagsekonomi eftersom det börjar alla andra med, jag valde nationalekonomi och kommer nog vara ensam ny i den kursen.
Tankar snurrar. Är detta rätt för mig? vad gör jag här? Ge mig syrgas! Kan jag inte få bli pensionär och leva med en trädgård på en grön ö?
Gick hem från strömpis eftersom jag kände mig totalt utanför.
Martyr eller bara mognare än dom andra, vad är jag?
En del pratade om att det var så fantastiskt ikväll.
Men de flesta har inte rest runt som jag och upplevt andra saker, de känner bara till svergies småhålementalitet och kommer direkt från gymnasiet.
"Att ölen bara kostar 24kr"
Varför sitter jag inte i Berlin med Sandra och äter sushi!!!
Onsdag, det var introduktion, vi satt kanske 60 pers i en sal för 350 och ingen satt brevid mig, det kändes som om dom talade just till mig och ingen annan för det kändes som om det bara var jag där.
Tillslut var det någon föreläsare som beslutade att vi skulle flytta ihop och hälsa på varandra. Varför är folk så rädda för att säga hej? Jantelagen?
Sen släppte allt, har då aldrig i mitt liv känt att jag var på väg att tuppa av, tappa andan och vilja gå ut och aldrig mera sätta min fot på ett torg, men i morse melan nio och tio kändes det så. Jag måste ha blivit smittad av dom andra, deras sinnesstämmning smittade nog av sig till mig.
sen rundgång med faddrar och senare på kvällen fest kl 18 med faddrarna, kvällen fortsatte och jag kände ju mera kvällen gick ju mindre folk kunde jag hitta med liknande intressen. Det verkar inte finnas något med öppet sinne, med blandat smak om livets goda och alla är runt 20 år och knappt ingen är äldre.
Har jag gett dom för liten chans eller kommer jag tillbriga studentlivet med mig själv?
Kanske hittar jag någon som passar mera in på mig när jag börjar kursen.
För övrigt så har alla nya valt företagsekonomi eftersom det börjar alla andra med, jag valde nationalekonomi och kommer nog vara ensam ny i den kursen.
Tankar snurrar. Är detta rätt för mig? vad gör jag här? Ge mig syrgas! Kan jag inte få bli pensionär och leva med en trädgård på en grön ö?
Gick hem från strömpis eftersom jag kände mig totalt utanför.
Martyr eller bara mognare än dom andra, vad är jag?
En del pratade om att det var så fantastiskt ikväll.
Men de flesta har inte rest runt som jag och upplevt andra saker, de känner bara till svergies småhålementalitet och kommer direkt från gymnasiet.
"Att ölen bara kostar 24kr"
Varför sitter jag inte i Berlin med Sandra och äter sushi!!!